OVIS-medlemmar!
Upptaktsmötet med uppskattad sång av Mathilda Bryngelsson, två givande föreläsningar om ”Brudköpet” med Mats Natt och Dag och ”Katja Kabanova” med Jörgen Oldbring, gav höstsäsongen en rejäl skjuts framåt. Vår verksamhet med sång, musik och trevliga sociala möten bidrar i hög grad med kraft och energi, då de gråtunga dagarna nu infinner sig efterhand. Vi har dessutom alltid något att se fram emot.
Synpunkter har framkommit på att presentationerna av OVIS aktiviteter är oöverskådliga och att det är vårt att hitta önskad information i de olika medlemsbladen. Upplevelsen av saker och ting varierar givetvis, men måste alltid respekteras. Medlemsbreven är kompakta och detta av flera skäl. De skickas ut såväl digitalt som med post. Detta är ett av skälen till en komprimering av texten. Artiklar skrivna av våra medlemmar drabbas dock inte av detta öde.Vi gör nu ett försök med ”OVIS-kalendern” enligt gammal modell.
OVIS -kalendern _______________________________________________________________________________________________
Oktober 2 söndag 15.00 Köpenhamn Gamle Scene, ”Katja Kabanova” av Jànacek,
10 måndag 19.00 Föreläsning Mats Natt och Dag: ”Romeo och Julia” av Gounod.
Plats: Dammfrigården. Se Medlemsbrev, september, 2022
22 lördag 19.30 Operan på Holmen i Köpenhamn, ”Askungen” av Rossini.
Se Medlemsbrev, augusti, 2022. Slutsåld!
31 måndag 19.00 Föreläsning Mats Natt och Dag: Hoffmanns äventyr, Offenbach.
Plats: Dammfrigården. Se Medlemsbrev, september 2022.
________________________________________________________________________________________________
November 7 måndag 19.00 Final i OVIS-rösten Plats: Sankta Maria församlingshem.
26 lördag 18.00 Orfeusfesten med middag och sång på Annebergsgården.
________________________________________________________________________________________________
December 7 onsdag 19.00 Malmö Opera med ”Romeo och Julia” av Gounod.
Se Medlemsbrev, september 2022.
11 söndag 15.00 GöteborgsOperan och ”Hoffmanns äventyr” av Offenbach.
Se Medlemsbrev, september 2022.
___________________________________________________________________________
Reflektioner från Bayreuth Bo Rydnert, 2 september 2022.
Vi skall omedelbart medge att långt in på die dritte Tage efter spelets slut klingar den oändliga melodin med all sin rikedom i våra sinnen. En god pluspost i vår något osäkra balansräkning.
Wagner, som alla vet, skapade med Ringen ett unikt musikdramatiskt scenkonstverk. Dramat är komplext med undertoner och lager av det djupt mänskliga. Livets återkommande val och beslut, konflikter, frestelser, försakelser, kärleksmöten, underkastelser, positioneringar och tvång skärps och mångdimensioneras genom musiken, den flödande motivrika klangen som vi kanske dagligen bär med oss.
I Bayreuth 2022 är allt trivialiserat till en konventionell släkttvist. Av det slag som sägs finnas i televisionen i massupplaga. Helhetsverket kan således inte tas på allvar. Allkonstverket existerade inte. Utmaningen att regissera, scenografera och koreografera Wagners 15-timmars verk samt införliva med musiken övergavs.
Unge Valentin Schwartz stinn av hybris efter tidigare dåd har uppenbarligen snabbläst en nutida enklare översättning av Wagners text till Nibelungens ring och funnit många roliga och äventyrliga episoder som liknade dagens händelser i de sociala och mentala rymder han befinner sig.
En psykoanalytiker skulle, om vi nu vill lägga några fler rader på de djupare orsaksmönstren till det visuella, kunna troliggöra en barndom som unge Valentin upplevde med sin släkt och flydde från denna in i sitt dockskåp. Nu har ErsatzMutti Katharina gett honom ett större dockskåp att leka med. Så återkomsten blir ljuv. Det blir ett seriealbum med rutorna fyllda med till liv väckta aktionsbubblor. En säkert verkningsfull men en smula kostsam terapi.
Wagner torde säkert ha smålett åt uppsättningar under 2000-talet där nutida utövare av regi- och scenografikonst brottas för att visa upp för varandra vad de tror mästaren menar eller vad de anser en publik skall uppleva och eventuellt förstå (om man bara driver måttligt med den).
Vi åker till Bayreuth för att få den yppersta iscensättningen där vi skall känna in i märgen hur dramat med sång och musik är integrerat till det allkonstverk Wagner ville att människor i gemen skulle ta del av, fundera över kanske t o m lära av.
Bayreuth – måste det bli värre innan det blir bättre?
Mänsklighetens eviga frågor om fri vilja, svek, kärlek, lidelse, försakelse, hämnd, makt, förbannelse, arvet, ja dygderna och deras motsatser gavs inga nyanser. Tankekraft från Aischylos, Schopenhauer, Feuerbach eller Mirandola, Kant eller Marx, nyttjade av Wagner, uteblir. Eller månne transponerade till för oss nutida oåtkomligheter.
Om några ändå kunde uppfattas så var de platta utan valörer så som de dagsaktuella rituella uttryck var och en kan komma åt dygnet runt med knapptrycket.
Så det blir personklichéer med tablåer, en rapsodi på svagt hjältemod, fylleri och raseri. Barn är Guld. Som små arbetare hunsas de till utbrott med gränsfall till pederasteri eller trafficking. Freja läggs till vila i en maffiabegravning. Sieglinde är gravid då Siegmund anländer och halvlägras av sin far innan dråpet på sin bror. Fafner är en gudfader som hålls till liv med dropp och livvakter, Valkyrior pysslar med botox och sin yttre skönhet. Wotan, ofta vid barskåpet i gul kostym, dinglar med sin Glock-revolver. Vredesutbrotten legio när hans självförvållade kollaps kryper närmare. Rikligt förekommande nutida slapsticks är för oss en obekant värld. Driften mot världsherraväldet med makt utan insikt som både text och musik illustrerar förminskas till minutkontroll. Vi landar i infallsstyrd kitsch. Och att sortera och undersöka detta djupare blir slöseri med vår tid och kognitiva kapacitet.
Så den förväntade njutningen av Wagners utmejslade passager där musiken förebådar och subtilt klarlägger händelserna på scenen får söka hjälp hemma i fåtöljen.
Under kritiska episoder användes en femtedel av scenen längst till vänster och mestadels på en trappa. Resten var ett öde skräpigt sällskapsrum men med en bar som inte sällan vittjades. Det slutliga förfallet inramades av en solkig uttorkad pool där Siegfried höggs ned och Brünhilde med ett gammalt manshuvud, Grane, lugnt somnade in bredvid Siegfried. Och det blev Brünhilde som lyfte en underklädsrosa arm till en sista hälsning. En gest som vi normalt ser som ett hopp om en framtid. Men där Siegfrieds hjältemod inte kunde leda vidare till enligt dramat. Vi tvingas notera ett intellektuellt haveri.
Vi som alltså vill ge det helhetsomdöme som en seriös produktion av Ringen skall leverera blir övergivna.
Så återstår som så ofta numera orkesterklang och sång. Vi tyr oss här till sällskapets violinister förtrogna med instrumentgruppernas inflätade samspel och hur mikropauseringar och lätt varierande tempi höjer en klangbild från det förväntade till det sublima. Och vi var där!
Urcellen i Ess-dur med sin mollversion i Erda blev rikt modulerad i ledmotivens förförelser. Det undersköna Befrielsemotivet är värt sin koncentration då det ju enbart ljuder två gånger symboliserande kvinnans livsförnyande egenskaper som ger Sieglinde kraft och som ger hopp och kröner tetralogins slutscen. Och så Hänförelsen utvecklad ur kärleksmotivet som faktiskt Alberich introducerar men som blir ödestråden i förgreningar mellan Brünhilde och Siegfried liksom syskonkärleken mellan Siegmund och Sieglinde. Inga uteblivna rysningar. Allt fungerade. Och så Trauer musik, djupt berikande. Dikets kaliber visade sig.
Om den återkommande treklangen (’Schönbergs’) var vi dock något oeniga och efterlyste en mer distinkt karaktär liksom det klapprande glittrande guldet och skärpan i Hjoho.
Och då är vi inne på sången där vi väljer ur de fyra kvällarna.
Ursäker är Olafur Sigurdason som Alberich med sin stukade heder exakt artikulerat i höjd och djup. Tomazs Konieczny som Wotan borde trotsat regin med en tyngre auktoritativ röst och framtoning i stället för hans stundom patetiska urladdningar. Loge i Daniel Kirch är en äkta slemmig hästhandlartyp med en tenor man inte undkommer.
Christa Mayer med en varm omslutande sopran precis i hela registret skapar en äkta Fricka som med uppgivenhet och allvar besegrande Wotan; en elegant Schwertleite under skönhetsbehandling samt en uppfordrande uppgiven omfångsrik Waltraute. Högkonst!
Vi rycks med av Alexandra Steiners stämma som skogsfågeln en läcker hög sopran som enkelt kan förföra Siegfried. Wilhelm Schwinghammer kan Fafner men väljer inte det djup som en guldrövare, barnrövare, bär på. Stephen Gold och Andreas Schager dominerande dagens scener, med Michael Weinius, och de gör sina Siegfried’s utan några misstag där vi beundrar Schagers förmåga att koncentrerat leverera under accelererande rus och ilska med halshuggningar av sina lekkamrater så fint organiserat av Mime.
Georg Zeppenfeld visar klart vem Hunding är med en bastant varierad bas. Albert Dohem gör Hagen rättvisa även om vår patriotism längtade efter Mats Almgren.
Iréne Theorin är en habil Brünhilde med ett inte alltid störande lätt vibrato men där höjderna vid insikten om bedrägeriet och i Wie Sonne lauter kunde varit pregnantare.
Den finske dirigenten Pietari Inkinen fick dessvärre lämna återbud (covid) och ersattes av tyske Cornelius Meister. Herrarna är jämngamla, 42, och röst från diket meddelade att Meister ansåg förändringar nödvändiga med åtföljande omtag i sista minuten. Inkinen kommer dock att ta över 2023.
Lise Davidsen tar hand om Wagner de närmaste 25 åren. Han kommer att småle åt annat långt mer betydelsefullt efter detta vildskott 2022.
LD som vi ju för åtskilliga år sedan insåg skulle sätta en ny standard för Wagnersångerskor manifesterade åter denna uppenbara profetia. Sieglindes oro, känslighet, hängivna kärlek, sviktande livsmod och sista styrka illustrerades med klanger och nyanser i sin yppersta behärskning.
Vi låter Lise Davidsen välja regissör och scenograf samt sina medsångare i kommande Wagneroperor så sover vi ljuvt både före och efter.
oooOOOooo
Tack Bo, för djupgående reflektioner och analyser av Wagners Ringen i Bayreuth. Förmodligen läser de flesta av oss din artikel med bestörtning och förvåning. Hur mycket får en regissör avvika från kompositörens intensioner och ursprungstankar? Är regissörens personliga tolkning helt fri även om det så ofta sker uppenbara kulturkrockar?
Vi får som du hoppas på Lise Davidsens eventuella inflytande samt en därmed övertygande balansrapport.
I Medlemsbrev, november kommer en annons finnas för ”Figaros Bröllop” på Malmö Opera. Vinnaren av OVIS-rösten 2008, Henning von Schulman, sjunger då rollen som Figaro. Han är värd ett besök.
Tillsammans upplever vi alla våra aktiviteter!
Mycket välkomna!
Kristina Holmqvist